Min flicka som är 11 år sa i går åt mig att: -”mamma, jag har förstått att du har flera jobb! Du har dina NLP kurser, du föreläser, coachar, och så är du mamma”.
Visst kan ”mammajobbet” upplevas som ett jobb, allt med hushållssysslor, skola eller skjutsande, för att bara ge några exempel, blir säkert åtminstone 2 eller 3 ggr mer per barn. Om inte mer. Det beror på barnets ålder.
Mammajobbet borde givetvis vara något du accepterar att ta som konsekvens, genast du beslutat dig för att sätta ett barn till världen. Det är att ta fullt ansvar. För mig kändes det dock som att det kom smygandes, visst hade jag föreställt mig, planerat och förberett mig, men jag insåg inte hur mycket det verkligen var förrän jag var helt där i situation.
Jag var också mycket ensam, med en man på resande fot för eget arbete och både svårföräldrar och egna föräldrar på långt håll. Jag kan därför mycket väl känna igen hur det är att vara trött, slut, frustrerad, ja till och med lite desperat i vissa situationer.
Det är detta som kallas ”grit” tänker jag då. Grit är ett ganska svårt definierbart, men populärt ord idag inom både träning och inlärning.
Att få ”grit” bara över en natt!
I språktidningen.se, berättar man att den som har grit är utrustad med en stark drivkraft. Grit beskrivs som en egenskap som har stor betydelse för att lyckas med en uppgift.
Inom psykologin har det också den senaste tiden talats mycket om grit. Den som gjort grit till ett modeord är forskaren och psykologen Angela Duckworth. Hon har genom studier kunnat visa att faktorer som talang och gener inte räcker för att förklara varför vissa personer når framgång. I stället har Angela Duckworth identifierat grit som en avgörande egenskap. Det handlar om att vara utrustad med drivkraft och ihärdighet för att nå långsiktiga mål. Hon har en intressant föreläsning i TED talk på youtube om du vill titta närmare.
I Svenska Dagbladet berättar man också om Angela Duckworths forskning. Där diskuteras begreppet grit på detta vis: Grit kan översättas med driv eller jävlar anamma och är en speciell blandning av passion och uthållighet. Det finns tydliga kännetecken på en person med grit. I skriften ”Forskning & Framsteg”, diskuterar hjärnforskaren Torkel Klingberg tillämpningen av grit i undervisningen: Grit betraktas som ett personlighetsdrag, som är relativt stabilt över tid. På så sätt skiljer det sig från motivation som avser en speciell situation, aktivitet eller uppgift. Grit är nära relaterat till det personlighetsdrag som kallas conscientiousness, eller på svenska: samvetsgrannhet. Det är ett av de fem grundläggande personlighetsdragen och innebär att vara noggrann, ordningsam, plikttrogen och organiserad. Man kunde omsätta grit på elever genom att få dem mer motiverade och målmedvetna och därigenom öka deras grit.
Mammor har definitivt grit!
Jag tror att ”gritten” går att stimulera så länge en person är benägen att göra förändring. Jag tror också att alla mammor har grit, för precis som det står i forskningen och tidningsskrifterna, så krävs en stark drivkraft, uthållighet, ihärdighet, en passion för ett långsiktig mål, och ett jävlar anamma för att lyckas med en uppgift.
-alltså själva barnet som är passionen och drivkraften och dess välbefinnande och utveckling som är själva uppgiften för oss föräldrar, som jag ser det.
Och hur kommer det sig att vi får detta? Nästan bara över en natt, när ett barn sätts till världen? – Jo, för att för fösta gången, på riktigt, blir någon annan person i vårt liv viktigare än oss själva och vår egen existens. Det är ju en enorm drivkraft i sig.
Det att man säger att nån kompis, partner, eller en annan vuxen är viktigare än en själv, tror jag inte på, inte då det verkligen skulle komma till kritan, då skulle man välja sig själv, men så är det inte med barnen. Det är helt annorlunda, men bra att sätta dessa i relation till varandra, därför att då vet vi vad det verkligen handlar om och hur det ska kännas när vi pratar om en verklig drivkraft.
Vad gäller grit vill jag poängtera, och absolut inte generalisera, för pappor kan precis på samma sätt också känna, och ha detta, men i.o.m att det är morsdag idag, så tillägnar jag denna blogg till mammorna. Därför skriver jag mer om mammas roll.
Din skyldighet (och rättighet), som mamma och människa är att kommunicera dina åsikter, dina känslor och dina behov till omvärlden.
Om du inte kommunicerar tydligt ut, det som händer i dig, så gör ingen annan det för dig heller, åtminstone inte i huvudsak, som du själv ju hjälper till med att göra för ditt barn exempelvis. Att utgå ifrån att du tror att någon kommer att lägga märka till, eller se och erbjuda dig tid för dig, är ett passivt sätt och ett flykt beteende, för att inte måsta sätta gränser och ta tag i det du också behöver för att må bra. Det kan till och med gå så långt att du tar en martyr eller offerroll i slutändan. Visst kan nån, någon gång lägga märke till vad du gör och uppmärksamma det, som idag inför morsdag till exempel, men inte i den omsträckning, tidpunkt, eller enligt vad exakt du skulle behöva och vilja, du kan inte heller utgå ifrån det, för då hamnar du i ett läge som inte är handlingskraftigt, och det försvagar dig som både mamma och människa i slutändan.
Det är absolut inte egoistiskt att t.ex låta nån annan gå ut och gå med barnvagnen, medan du far och tränar, springer, vilar eller pyntar med något som bara du tycker om. Det kallas att ha en sund självkänsla och sunt förhållningssätt till dig själv och andra, eftersom du hämtar energi i dessa stunder för att fortsätta orka med allt i ditt liv som du behöver orka med. Att börja utnyttja hjälp är givetvis fel, och då har du som i gungbrädan, kastats mot den andra ändan eller ytterligheten.
Kom ihåg att precis som du antingen tog modell av din mamma helt hållet, eller så gjorde du motsatsen, du tänkte jag ska inte bli som hon och gjorde tvärtom. Oavsett vad du valde att göra, så har din mamma fungerat som en riktlinje för dig, så tänk på hur du nu hela tiden visar modell för dina barn. Hur vill du att de ska vara när de växer upp? Ska de bli sådana som håller igen med sina känslor, som mår dåligt i det tysta, som tar en offer/martyr roll eller som egocentriskt utnyttjar andras hjälp? Vilken modell vill du ge vidare? Kom ihåg att du inte är offer för dina omständigheter och inte heller av din barndom hur än den sett ut. Du kan faktiskt helt själv och medvetet välja idag hur du vill styra upp det. Kom då i håg att balans mellan ge och ta är ofta det bästa och sundaste i just detta.
Kom i håg, att komma ihåg dig själv
Vi mammor är omhändertagande och vårdande. För vi lär oss från tidig ålder när vi själv ser våra mammor (alltså den kvinnlig rollmodellen för oss flickor), sköta och pyssla om. Inte konstigt att vi flickor ofta vill leka med dockor och inte så konstigt att de flesta sjuksköterskor eller barnmorskor är kvinnor, fast i princip männen skulle kunna göra detta precis lika bra. Kvinnor har bara blivit så invanda av detta sen små genom att de i sin tur modellerat sina mammor.
Så det ska skötas, fixas och tas hand om, vilket givetvis är bra så länge barnen är små, gradvis med månader och år ska vi minska på det för att lära barnen att bli självgående. Men när vi med skötandet börjar göra samma för pappan, partnern, kompisen, kollegan, grannen etc. Så går vi för långt i detta omhändertagande. Jag vet flera mammor, där personen inte ens bett om hjälp utan det fixas och sköts för fullt utan att man ens frågar om det är ok. Sen är man arg för att man inte ”ens får ett tack”…
-” Ät mera nu säger man kanske åt gästerna”, barnen eller vännerna, och fast de säger nej, tas något ännu fram eller sätts på tallriken, eller så sägs samma sak tre ggr till. Eller så vad som helst annat för omhändertagande. Denna starka vilja att vilja ta hand om andra, blir lätt för mycket, utan att vi kanske varit medvetna om det eller insett det, och viljan att hjälpa och vara till nytta, kan ”svämma över”.
Vi gör en björntjänst istället för en tjänst
Som tidigare nämnt är det upp till var och en vuxen att själv be om hjälp eller stöd eller att uttrycka sig tydligt och klart. Om man håller på och ”sköter för mycket” så tar man bort ansvaret från den andra personen att själv ta ansvar för sitt, man gör dem en björntjänst i längden, istället för en tjänst. Fast man själv gärna vill intala sig att man gjort något gott. Men med detta beteende skapar man alltså bara mer hjälplösa barn eller vuxna.
Man behöver inte stryka mannens sockor, och inte kalsonger heller för den delen. Knappast bryr han sig ens, det är bara vi ”mammor och kvinnor som vill så väl” om vi städar köket eller huset i detalj, lagar mat eller tvättar kläder på ett enligt oss, bra eller ”perfekt sätt”.
Inte bryr han sig heller om du är sminkad eller inte, han kommer knappast att lägga märke till det, utan sminka dig för din egen skull i huvudsak istället. De flesta män ser mer i helheter, än detaljer i varje fall. De känner in energin och en ”god feelis” och vill att det ska vara så enkelt och okomplicerat som möjligt. Vi blir kvinnor blir lätt för detaljerade och noga och hakar upp oss på petitesser. Och det skapar både emotionell och mental stress. Att göra sitt bästa och göra saker bra i det stora hela, räcker mer än väl till!
Mammor, ta hand dom er!
Så alla mammor ta hand om er, och visst är flygplans metaforen en bra metafor, med syrgasmasken som ramlar ner i jobbigt läge, och instruktioner ges för att först sätta den på sig själv, i syfte att kunna hjälpa sitt barn eller andra. Går du in och hjälper andra, trots att du inte har kraft och energi så kommer inte resultatet av det du gör att vara av bra kvalitet heller, så därför är detta så viktigt. Så visst ska du ta hand fullt ut om ditt barn, men jag säger att du ska inte glömma dig själv. Balans är bra, och det behöver inte vara antingen eller, du eller dem, utan hitta nya lösningar som kan resultera i både ock, där era bådas behov blir tillgodosedda på ett eller annat sätt är de mest optimala.
”Alla mammor har superkrafter”
Men ”mammor har ju superkrafter” sa ett av mina barn för något år sen. Och visst kan det tyckas som att just mammor har det och att t.ex just grit är en superkraft.
Trots allt är vi mammor också ”bara vanliga människor”, med våra styrkor och svagheter, för det måste vi få ha, vi är inga ideal. vilket jag också svarade mitt barn, för jag tror att det är viktigt att förstå att detta är naturligt, en naturlig del av livet, och en normalitet egentligen. Barnen får oss att både förstå och upptäcka vad ovillkorlig kärlek egentligen handlar om. Så att vi också kan väcka den till liv i oss själva.
Det handlar även om att hitta den rätta drivkraften i ditt liv och det kan du oavsett om du har barn eller inte. Att hitta och använda din passion, vilket den än må vara, och då kan du skapa grit för dig själv, oavsett i vilken situation du befinner dig i, oavsett om du är man eller kvinna, eller om du har livsparter eller är ensam.
Du har alla möjligheter att hitta din alldeles egna passion, ditt egna sätt att skapa något fint, och då ska du se att ditt liv kan förändras, som över en natt, till ett enda stort mirakel!
Våra barn påminner oss föräldrar varje dag om detta, om denna drivkraft, som ger dig denna ”superkraft” och underbara livsenergi som du och alla andra mammor så är värd att ha.
Ett stort grattis på morsdagen, önskar jag dig!