Barnen (oavsett ålder) uppfattar reflektionen som du ger av dig själv, och de märker helt säkert att detta inte stämmer, att något är fel. De kan givetvis inte göra analysen, och uppfattningen sker kanske omedvetet, men instinktivt känner de att något inte stämmer. Det blir alltså ord som inte fastnar någon stans. Därför att beteendet är inkongruent. Alltså icke överensstämmande med huruvida du är kapabel att känna kärlek för dig själv. 

Det blir alltså bara ord. Vi vet också att barn är mästare på att genomskåda oss vuxna, speciellt när de är små och inte har den verbala förmågan på samma sätt ännu, och då mer eller mindre deras enda alternativ, för att förstå omvärlden, är att observera.

Vi vet att det är ca 7 % som utgör det verbala av hela vår kommunikation, så ca 93% är ju något annat. Det andra innebär allt det icke-verbala som; ditt kroppsspråk, din mimik, ditt röstläge m.m. Om du inte lyckas förmedla det icke verbala så har du misslyckats, oavsett hur många gånger du uttalar själva orden.

Det är därför så otroligt viktigt att varje förälder lär sig att älska sig själv först, detta är faktiskt en av våra uppgifter i livet, och banar väg för våra barn att snabbare uppnå detta för sig, om vi alltså genuint lyckas reflektera det från oss själva. 

Då jag pratat om ovillkorlig kärlek till oss själva, så menar jag inte själviskhet, självkärlek eller själv godhet, eller narcissism. Dessa tillhör den osunda och villkorliga kärleken. Utan jag talar om just det äkta och ovillkorliga som endast kan komma från denna källa som du själv förvaltar i dig själv. 

Denna är icke egoistisk, ren och den är enbart av ”god natur” eller enligt win-win princip. Den känns både sund och rätt och när du lyckas att säga ”jag älskar dig” åt någon och du känner också själv att den är sann och äkta, inte för att du kan sätta ord på denna känsla, utan just för att du endast kan känna den. Karaktären för att den är äkta, är också att det går lätt och utan ansträngning och den för med sig enorma goda effekter. Det blir mindre kvantitet, och skapar mer kvalitet istället. Att den ger den enorma positiva effekter och att den genereras på ett bra sätt är också ett kännetecken.

Så hur ska vi då få tag i den äkta kärleken, den som inte har att i huvudsak göra med prestationer och identifierande av dem? Hur skall vi komma åt självet när detta antingen verkar så längt borta eller så flummigt och icke konkret?

FORTSÄTTNING MED DEL 3/3 IMORGON TISDAG 15.12.2020